( Foto är tagit av mig själva nånstans mellan Adak och Malå, på vår resa till och från Norrland 2012 )

torsdag, november 1

679 dagar efter beskedet


Det här är det sista inlägget som skrivs i den här bloggen, och det är inte Mamo som skriver det. Återigen är det Dotter 1 som är här och kladdar. Men den här gången har jag inga bra besked att ge.

Mamo- Max- gick bort på morgonen den 23 oktober 2012, på sin guddotters födelsedag, 47 år och 289 dagar gammal. Han hade kämpat hårt för att orka komma och fira henne, och vi träffade honom nästan allihop vid det tillfället. Han hade väldigt ont, så ont så han inte kunde sitta med oss utan låg inne på en säng och slutligen fick LAH komma och ge smärtlindring, men han var vid gott mod, skämtade och åt av mer eller mindre hela brunchbuffén (Så klart!  Det är Max vi pratar om, den Max vi känner och som aldrig på några som helst villkor skulle kunna hindras från att stoppa i sig godsaker!)
Döden var snabb och smärtfri, mycket mer smärtfri än hans sista tid i livet. Jag tror att det var så han själv velat försvinna, utan vetskap, utan vak från vår sida vid en sjukbädd och utan att krascha någon Porsche i 180 km/h, utan smärta och med sin fru, vår mamma, vid sin sida. Han lämnar efter sig inte bara henne utan fyra barn, tre barnbarn och en stor mängd vänner och arbetskamrater. Nu är han hos sin första fru Sisia och ängladotter Anika på en plats där ingenting gör ont och ingenting kan skada honom mer. För oss väntar en tid utan pannkakor, utan konstigt inslagna kluriga presenter, utan ordvitsar, utan snöskulpturer och julbelysning å det absurdaste,  utan upprörda debattartiklar om sakers vara eller inte vara, utan grillkvällar och utan drömmar om Lottovinsten; helt enkelt en livstid utan Max? Nu är smärtan vår istället. 

Tack till alla er som hört av er och delat vår sorg. Till alla er andra: glöm inte Max. Minns den glädje, kämpaglöd och optimism han uttryckte från allra första början och ända in till slutet. Han klagade aldrig, på sin höjd kunde han erkänna att han hade lite ont i axeln de dåliga dagarna, men han vidhöll alltid att det fanns andra som hade det värre, att det inte var honom det var synd om utan barnen i Syrien och ensamma människor- i sina ögon var han lyckligt lottad och han tänkte inte låta sig nedslås!

Sov gott Max. Det kommer alltid finnas ett stort hål och en oändlig saknad på den plats mitt ibland oss där du borde ha varit kvar.

Att vara är att vara i våra tankar och våra hjärtan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar